Gillar inte längre

Och så står jag där, med smartfånen och ska ta kort på brödet jag bakat för att lägga ut det på Facebook, och plötsligt tänker jag, varför då? Varför vill jag lägga ut en bild på ett brödbak på Facebook? Jo, antagligen bara för att få beröm. För att någon ska tycka att jag är en så bra modern man som bakar till sina barn, kvinna och vänner. Och det var en insikt som gjorde lite så där lagom ont. När blev jag beroende av att få beröm? Varför använder jag den här möjligheten att kommunicera med hela världen för att få beröm?

Hela det här flödet av saker som händer i folks liv som de lägger upp, allt det som vi vill visa upp, det som vi vill dela med oss av för att visa vilka vi är (eller visa vilka vi inte är). Allt det där. Jag har ingen större nytta av att veta att någon bekant skriver att den glömt vattna sina blommor eller att det är snöslaskigt ute. Eller att de snart ska dricka kaffe. Jag har turen att ha kollegor numera som jag kan ha det där snackert med. Det där, icke viktiga , som vi behöver för att stå ut. Men hundratals statusar om det där dagligen, det blir så mycket brus att jag inte ser det som är väsentligt eller viktigt.

Facebook, Twitter etc. har förändrat hur vi kommunicerar med varandra, revolutioner kan ha sparkats igång av dess blotta existenser. Och vad använder jag det till? Egoboost. Jag tycker det är lite motbjudande.

Jag kommer nog inte lämna Facebook, inte just nu i alla fall, min profil får väl vara kvar och leva sitt liv. Det finns några funktioner som jag tycket är trevliga, ibland hittar jag någon intressant artikel som någon har delat med sig av. Men jag kommer nog inte att läsa igenom mina Facebook-vänners statusar, kommentera eller gilla, Jag har tröttnat på det. Precis som jag har tröttnat på mina egna uppenbara försök till att lägga upp saker bara för att jag ska få beröm för det.

I händerna på någon annan så är säkert Facebook hur bra som helst, men i mina händer...? (givetvis delar jag denna bloggpost på Facebook, undra hur många gilla jag får? ;-))