Det är något djupt oroande över Moderaterna i Gnesta

I en liten stad så känner många varandra, barnen går på samma aktiviteter, samma skola, vi delar samma utrymme med bekanta nickningar mot varandra eller stannar för att prata. Under den mandatperiod som jag har jobbat med politik i Gnesta så har jag lärt känna politiker av alla de slag, och oppositionsrådet för Alliansen är en av dem. Vi har pratat kort ibland, om politik och annat (jag har varit lokalpolitiker för V, senare S), mina barn är med i samma orienterngsklubb som hennes, hon är lärare på den skola som mina barn går på, och hon är första namn för Moderaterna i Gnesta i kommunen.

Strax efter att valdammet har lagt sig, så pratar Ann-Sofie med med Sveriges radio, och hon uttalar sig om ett eventuellt samarbete med Sverigedemokraterna i Gnesta. Vi var många som blev förvånade över vad hon sa - “Vi har inte tagit ställning”. De hade inte internt tagit ställning till det. Jag blev mörkrädd. De hade alltså inte internt tagit ställning till om de skulle kunna tänka sig att styra över Gnesta tillsammans med Sverigedemokraterna eller inte. Reinfeldt talade klarspråk i valrörelsen om det. Han kunde inte tänka sig att ge ett lillfinger till SD, och alla heder till honom för det. Ann-Sofie Lifvenhage kunde mycket väl tänka sig att ge hela handen, och tror till och med att Moderaternas negativa inställning till Sverigedemokraterna kommer att förändras när Reinfledt avgår som partiordförande. Hon tror alltså att M kommer att närma sig ett fascistiskt parti. 

Sedan tillägger hon att det handlar mycket om personkemi, att SD:s enda kandidat röstat med alliansen när han satt som ledamot för S, hon tycker också att SD är intressanta att samarbeta med för att många av medlemmarna är företagare. 

Alltså. Jag mår dåligt av det hon säger. Hon säger att M i Gnesta mycket väl kan samabeta med SD för att många av SD:s medlemmar är företagare. Det spelar visst inget som helst roll att de representerar ett fascistiskt parti, för att det finns personkemi och företagare. Jag vet inte vad det säger om Ann-Sofie Lifvenhage och Moderaterna i Gnesta, men det öppnar upp en sådan avgrund att jag vill kräkas.

Ann-Sofie är lärare på skolan där mina barn går. Hennes barn tävlar ihop med mina barn, vi pratar med varandra om ditt och datt, och hon kan tänka sig att styra Gnesta med fascister.

Efter intervjun med Sveriges Radio snabbinkallade Moderaterna i Gnesta till ett möte och där man bestämde att man inte vill regera ihop med SD, man får anta att Ann-Sofie fick rejält på pälsen av sin styrelse. Men skadan är redan skedd. Moderaterna i Gnesta öppnade upp en avgrund mellan mig och småpratandet på gatan, mellan det vardagligt trevliga och det stora mörkret. Moderaterna i Gnesta tycker att fascister har bra personkemi och att alla som företagare är trevliga att ha att göra med, fast att de representerar ett parti som man centralt tagit stort avstånd ifrån - och Lifvenhage tror alltså att man inom M kommer att öppna upp mot SD.

Ni har öppnat upp en avgrund mellan oss partier i Gnesta, ni har gjort det svårt för mig att se er i ögonen då vi möts på Hemköp, och jag kan inte ana hur det känns för de människor som kommit hit till Sverige, till Gnesta, och när ett av de största partierna på orten tycker att det är bra personkemi med SD.

Källor: 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=5966034

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=87&grupp=20705&artikel=5966293

Några rader om att lämna Vänsterpartiet

Det finns de som blivit förvånade av att jag bytt parti från Vänsterpartiet till Socialdemokraterna. De som känner mig och vet vad som hänt har dock all förståelse. Jag håller sedan en tid på med en längre text om varför jag lämnade Vänsterpartiet, där jag tar upp en del av de problem som fanns lokalt i V(denna text kommer som en serie bloggposter inom ett par veckor).

Men några korta ord på vägen om varför jag lämnade V. I hela mitt vuxna liv har jag varit vänster, med en stark dragning åt den frihetliga vänstern. Kommunismen har jag avskytt lika starkt som nazismen. Något som från början var ett problem för många i den lokala föreningen i Gnesta. Många av de äldre medlemmarna hade sin grund i kommunismen och vurmade starkt för den fortfarande. Och flera av dessa känner sig ganska vilsna i den politik som Vänsterpartiet i dag driver - de kände sig mycket mer hemma 1967 (vilket de också vid ett flertal tillfällen tog upp på medlemsmötena), flera medlemmar var även rent antifeministiska. Till detta kommer jag återkomma i några senare bloggposter.

Men det var inte bara lokalt med V som jag fick problem. Jag var med vid ett par träffar i distriktet för Vänsterpartiet. Och jag blev ganska skrämd. Här var det flera aktiva och tongivande medlemmar som stolt sa att de var kommunister när de höll anföranden. Jag insåg att det Vänsterparti jag blivit medlem i var inte det samma som jag tyckte det såg ut på pappret. Ett parti blir det som dess medlemmar gör det till, inte vad som står skrivet. Det var tydligt.

Jag insåg också att en pacifist som jag också har svårt att platsa i Vänsterpartiet i dag. V är i dag det enda riksdagspartiet som jobbar för att återinföra värnplikten (Folkpartiet har börja ge sådana signaler också - men det är bara V som motionerat om det i riksdagen - rätta mig om jag har fel på den punkten) och fostra våra barn i att bära vapen (civil tjänstgöring ska enligt V finnas som alternativ), med en tydlig inriktning på att öka antalet förband. Att jag visst tillhör en falang som kallas för globalvänster, men att den tongivande politiken i dag i V är nationalvänstern. Jag började faktiskt bli rädd för vilken typ av parti jag egentligen hade engagerat mig i.

Efter att ha blivit politiskt vilde i kommunfullmäktige då jag lämnade V i början 2013 fick jag så många hot (troligtvis från lokala medlemmar i V) att jag valde att även sluta i kommunfullmäktige helt. Hösten 2013 gick jag med i Socialdemokraterna i Gnesta. För en lokalpolitiker som vill jobba praktiskt med att hitta lösningar är det inte ett långt steg. Faktum är att V:s valprogram 2010 innehöll samma idéer och planer som S hade i sitt.

Jag fortsätter att vara frihetlig socialist, och i S känner jag mig välkommen som det. I V blev jag utfryst på grund av det.

Karlsson dömer och svingar klubban

Jag var tvungen att återkomma till ämnet om Karlsson och hans krönika i Expressen. Jag hade en Twitterdiskussion med honom också i går, och som jag trodde så inser han faktiskt inte alls vad det är han gör i sin krönika utan slår bara ifrån sig. Han tycker på fullt allvar att han är en av de “goda killarna”, det är han mot modeindustrin och medierna. När jag frågade honom om han kanske hade formulerat sig illa för att så många tagit illa vid sig så svarade han “Om hundra tusen kristna tror på Gud och argumenterar för det - ska jag då bli kristen? Ditt resonemang är märkligt.”. Han ser inte problemet. För han är själv en del av problemet.

Undersökningen som han har tillverkat sin domartklubba av är en rapport i tidningen Lancet från 1997. En rapport som saknar vetenskaplig relevans i det han vill framföra. Rapporten bevisar inte det han säger, att alla män föredrar en viss kroppstyp. Den bara jämför nakenmodeller, modemodeller och övriga och deras BMI och andra sätt att mäta kropp på. Vad han vill med att ange denna som källa är ovisst. Kanske är det de studier som genomförts vid ett Universitet i Texas för 20 år sedan (och som använts som en av källorna till rapporten i Lancet) som han egentligen vill hänvisa till, där män i olika åldrar i tre olika studier föredrog att titta på kvinnor med så kallade timglasfigurer. Att titta på. Titta. Inte att älska. Inte att leva med. Utan att titta på (I Texas. För 20 år sedan). Är det du vill säga Karlsson? Att det ska gå ut på att vara åtrådd av så många som möjligt? Är det den signalen du vill sända till unga kvinnor, och som du tycker är så viktigt att framföra på detta vis?

Karlsson använder undersökningar på samma sätt som Sverigedemokraterna gör. Han tar ett utsnitt, skriver om frågeställningen, och gör det till en sanning som man påstår gäller alla. Det är mycket problematiskt när en journalist gör samma sak som dem. Och när en journalist dessutom skuldbelägger kvinnor utifrån perspektivet om män vill titta på dem eller inte beroende på hur stor stjärt och bröst de har så förminskar han män till någon som bara vill ha sex med kvinnor, och kvinnor till någon som bara vill ha sex med män.

Och så dömer han alla dem som lever med ätstörningar. Alla dem som av naturen inte ser ut som han tycker att de ska se ut.

Karlsson ser inte att han står där med domarklubban som han till och dömer ut kvinnor till höger och vänster, för att alla män inte vill ha sex med dem. Han ser inte för han har på sig sina manliga glasögon. Men hans klubba är av paper machée och faller sönder.

Karlsson, du är inte en del av lösningen, du är en del av problemet. Det är även jag. För jag är man.

Inte världens bästa Karlsson

Jag skäms ofta över att vara man. I dag fick jag tyvärr skämmas igen. Jag läste en krönika av den politiske reportern Karl-Johan Karlsson på Expressen.se. I GT skriver han om samhällsfrågor som engagerar honom. Det som engagerar honom nu är att han tycker att kvinnor är helt sjuka i huvudet. Typ.

Egentligen har Julia Skott redan skrivit ett utmärkt svar till Karlsson. Men jag kan inte låta bli att skriva ett jag också.

Karlsson skriver i sin krönika: ”Och eftersom inga tjejer drömmer om att vara mulliga, eller ens normalviktiga, utan trådsmala med kilometerlånga ben, så ser modellerna ut som utmärglade lik. Det är det som är problemet. Så sjuka är unga kvinnors drömmar.”

Här har han satt ribban. Han sätter sig till doms över alla kvinnor. Alla kvinnor vill i hans värld vara trådsmala och se ut som utmärglade lik. Och att unga kvinnors drömmar är så sjuka.

Här dömer han alltså raskt ut alla kvinnor, och att de har sjuka drömmar. Nu ska den rättrådige mannen minsann visa er hur ni egentligen ska tänka. För ni har sjuka drömmar. Ni duger inte. Ni är dåliga. Det säger Karlsson när han skriver så där.

Och han fortsätter:
”unga tjejer är extremt lättpåverkade. De tuggar i sig idealet med hull (nja) och hår.”

Han är experten över alla unga kvinnor. Han vet hur lättpåverkade de alla är.

Sedan så slår han spiken in i krönikans kista ”Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.”

Och förutom att han vet bäst. Så tycker han att alla män vet bättre än kvinnorna hur de ska se ut: ”Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.” Nej jag står inte bredvid och skakar på huvudet. Jag stirrar dig rakt in i ögonen, håller ett fast tag i dig och skriker ”Är du fan ta mig inte klok i huvudet?”.

Karlsson behöver inga undersökningar. Han vet. För han är man. En välbetald man som gillar snabba bilar och kebabpizza och har skrivit en roman som heter ”En misstänkt liten kanelgiffel". Den borde kanske ha hetat "En misstänkt liten kunskap om genus".

Kvinnor finns i alla storlekar. Män finns i alla storlekar (och nej Karlsson, jag vill inte ha ett sexpack på magen, har aldrig velat, så jag tillhör väl inte de män som du skriver om hellre). Och så ska det vara.

Ingen av oss ska döma ut smala kvinnor för att de är smala. Ingen. Eller tjocka, mulliga, whatsover. Och absolut ingen Karlsson som förklarar att hela kvinnokönet är lättmanipulerade och att de alla vill se ut som utmärglade lik.

Problemet är att det finns män som Karlsson. Inte att vi alla finns i olika form. Våra kroppar duger som de är. Och vad unga kvinnor behöver minst av allt är en välbärgad man med slips tittar in i deras ögon och säger att de suger. Karlsson du suger. Och du har fått mig att åter skämmas för att vara man. Fan ta dig.

En som stör

Från det att jag var 13 fram till 30 så var jag mestadels vegetarian, periodvis åt jag fisk, och mestadels åt jag mjölk och en del ägg – och när tillfälle gavs, även salami (ja, ja, jag vet). När barnen kom slutade jag med det, och det slog väl över ganska rejält. Jag har hela tiden vetat att jag inte riktigt gillar det. Men jag har inte orkat ta tag i det. Det var så mycket annat. Jag sköt det framför mig. Sedan för några år sedan skrev Jonathan Safran Foer boken Eating animals. Jag visst att jag så småningom skulle läsa den, och att det skulle få konsekvenser. Jag hade blundat länge nu.

I sommar läste jag nu till slut den svenska översättningen. Konsekvensen är att jag nu åter är mestadels vegetarian, men äter kravmärkt kött och fisk, då och då. Jag har redan lyckats störa många i min omgivning. Igen. Någon sa att det spelar väl ingen roll vad du gör, alla andra gör det ju inte. Och den sortens åsikter har jag aldrig haft mycket för. Det spelar roll vem det är som tittar tillbaka på mig när jag ser i spegeln. Jag har min moral. Mina ställningstagande, det är en del av det som gör mig till den jag är. Om det stör någon, så är det faktiskt helt okej. Det är till och med bra. Friktionsfritt ska vi inte vandra genom världen.

I Nyköping har man nyligen beslutat att ha en köttfri dag i veckan i skolan. En del föräldrar går i taket. Skriver arga debattartiklar. Facebookstatusar som glöder. De anser att de inte ger sina barn mat då de får vegetariskt. Att det är misshandel att inte unna dem kött. Det är sorgligt, och okunnigt. Och bara ett tecken på att vi inte har kommit så långt som vi har hoppats.

Jag har tagit ställning nu. Och alla ställningstaganden har konsekvenser. Det tär extremt mycket mer på jordens resurser om alla är köttätare. Det är inte bara något flummigt. Det är kalla fakta. Och frågan är, hur mycket jord vill vi ha kvar när våra barn blir gamla? Det finns ingen universallösning på det här. Men det är fakta att ett vegetariskt ätande tär mycket mindre på det klot som vi alla vandrar på.

Det är en hel del kroniska köttätare som ropar - ”Titta på alla regnskog som skövlas, allt på grund av sojaodling!”. De menar att sojan skulle gå till all världens vegetarianer som väljer sojaproteiner framför kött. Men så ser det inte ut. 90 procent av all den sojan som importeras till Sverige går till inget annat än djurfoder. Regnskogen skövlas för att köttet ska bli billigare. Inte får att mätta några vegetarianer.

Frågan som Safran Foer bland annat tar upp i sin bok om köttätande, och är den största driftkraften till att boken skrevs, är om han kan se sitt barn i ögonen och samtidigt servera honom det billiga kött som man kan hitta på vilket mataffär som helst. Han kunde inte det. Och jag kan inte det heller. Inte i mina barns ögon. Inte in i mina egna.

Jag är 40 år. Är det inte dags att jag sluta att störa nu? Låta mina åsikter rulla in i munnen och bli ett muttrande i fåtöljen? Hör inte störandet ungdomen till? Nej. Jag är långt ifrån färdig, jag tror att jag egentligen inte ens har börjat.

Nej till oliktänkande, en sorglig historia om en kund

Storyn har fått en ny fortsättning. Återkommer.

Bokbålen har börjat

På Kulturhuset har den konstnärliga ledaren, Behrang Miri, på eget bevåg rensat ut Tintin från barn- och ungdomsavdelningen Tiotretton. Han anser bland annat att serien är afrofobisk och att araber sitter på flygande mattor (något som i och för sig inte förekommer i serien, utan är bara en fördomsfull bild Behrang Miri har av Tintin, men det får han ha, jag tänker inte censurera honom för det).

Det finns något konstigt här. Behrang Miri vill att Kulturhuset ska arbeta med antirasism och genus, att verksamheten ska styras utifrån diskrimineringslagen. Självklart ska all offentlig verksamhet styras av de lagar vi har. Men hur han får ihop diskriminerinslagen med censur får han gärna utveckla vidare. Att diskriminera är inte det samma som att tillåta litterära skildringar där folk har "bananer på huvudet" (hans egna ord i DN).

Och han anser att man gör det genom att förbjuda det som inte passar in i hans bild på vad en god förebild är. Vi ska alltså lära barnen vad som är fel genom att bara lära dem vad som är rätt. Ta bort allt som skaver. Allt som är fel. Allt som gör ont. Allt som inte berättar att alla är goda antitrasister och antihomofober och där gräset alltid är grönt överallt. Vill Behrang ge de barnen som växer upp en falsk bild av verkligheten? En verklighet som saknar historisk förankring. En verklighet som endast är som den är just nu, eller som Behrang vill att den ska se ut.

Om man ska utgå från Behrang Miris vision så kommer det inte bli många klassiker kvar för barnen att läsa. Bort med Tom Sawyer (fördomsfulla skildringar av svarta), bort med Pippi Långstrump (sa någon negerkung?), bort med Robinson Crusoe (Fredag?), bort med Ture Sventon (araber på flygande mattor, say no more). Bort med Emil och Madicken (fördomsfulla skildringar av fattiga), bort med Tsatsiki (fördomsfulla skildringar av oansvariga greker).

Biblioteken ska inte vara en plats för censur, här bör rasister och islamister samsas med anirasister och islamofober. Även i barnbokhyllorna. Att tänka är inte bara att tänka rätt. Det är också att tänka fel. Och att rensa bort det som anses fel, och som inte skulle ha skrivits eller ritats i dag tar bort vår historia. Och vilka ska vara domarna? Vilka är det som ska lägga böckerna på bokbålen? Är det Behrang Miri själv som ska stå där med både tändvätskan och tändaren i handen. Vem har i så fall gett honom det uppdraget? Han själv? Då vill jag gärna läsa hans arbetsbeskrivning.

Censur skapar rädslor. Och det är inte rädslor som Kulturhuset bör sprida, det är kunskap och kultur. Och kunskap och kultur är även sådant som i dag inte stämmer överens med den rådande samhällsandan. Vi måste lära oss av historien. Barnen måste få lära sig. Och om barnen inte får lära sig, när ska man de då få lära sig?

Jag läste Tintin som liten, jag läste Pippi, jag läste Emil, jag läste Robinson Crusoe (som jag tyckte var fruktansvärt tråkig, men det är annan historia), jag läste för fan Onkel Toms fucking jävla stuga. Jag blev inte rasist. Och jag vet ingen som läste dem som blev det. Det var de som läste som hade lätt att ta till sig kunskaper och dra sina egna slutsatser.

Behrang Miri, du skyddar inte barnen. Du är med och förstör deras förutsättningar att bli tänkande och kritiska varelser. Det är sin plats för dig att göra en pudel nu (och här kom den)