Några rader om att lämna Vänsterpartiet

Det finns de som blivit förvånade av att jag bytt parti från Vänsterpartiet till Socialdemokraterna. De som känner mig och vet vad som hänt har dock all förståelse. Jag håller sedan en tid på med en längre text om varför jag lämnade Vänsterpartiet, där jag tar upp en del av de problem som fanns lokalt i V(denna text kommer som en serie bloggposter inom ett par veckor).

Men några korta ord på vägen om varför jag lämnade V. I hela mitt vuxna liv har jag varit vänster, med en stark dragning åt den frihetliga vänstern. Kommunismen har jag avskytt lika starkt som nazismen. Något som från början var ett problem för många i den lokala föreningen i Gnesta. Många av de äldre medlemmarna hade sin grund i kommunismen och vurmade starkt för den fortfarande. Och flera av dessa känner sig ganska vilsna i den politik som Vänsterpartiet i dag driver - de kände sig mycket mer hemma 1967 (vilket de också vid ett flertal tillfällen tog upp på medlemsmötena), flera medlemmar var även rent antifeministiska. Till detta kommer jag återkomma i några senare bloggposter.

Men det var inte bara lokalt med V som jag fick problem. Jag var med vid ett par träffar i distriktet för Vänsterpartiet. Och jag blev ganska skrämd. Här var det flera aktiva och tongivande medlemmar som stolt sa att de var kommunister när de höll anföranden. Jag insåg att det Vänsterparti jag blivit medlem i var inte det samma som jag tyckte det såg ut på pappret. Ett parti blir det som dess medlemmar gör det till, inte vad som står skrivet. Det var tydligt.

Jag insåg också att en pacifist som jag också har svårt att platsa i Vänsterpartiet i dag. V är i dag det enda riksdagspartiet som jobbar för att återinföra värnplikten (Folkpartiet har börja ge sådana signaler också - men det är bara V som motionerat om det i riksdagen - rätta mig om jag har fel på den punkten) och fostra våra barn i att bära vapen (civil tjänstgöring ska enligt V finnas som alternativ), med en tydlig inriktning på att öka antalet förband. Att jag visst tillhör en falang som kallas för globalvänster, men att den tongivande politiken i dag i V är nationalvänstern. Jag började faktiskt bli rädd för vilken typ av parti jag egentligen hade engagerat mig i.

Efter att ha blivit politiskt vilde i kommunfullmäktige då jag lämnade V i början 2013 fick jag så många hot (troligtvis från lokala medlemmar i V) att jag valde att även sluta i kommunfullmäktige helt. Hösten 2013 gick jag med i Socialdemokraterna i Gnesta. För en lokalpolitiker som vill jobba praktiskt med att hitta lösningar är det inte ett långt steg. Faktum är att V:s valprogram 2010 innehöll samma idéer och planer som S hade i sitt.

Jag fortsätter att vara frihetlig socialist, och i S känner jag mig välkommen som det. I V blev jag utfryst på grund av det.