8 kvinnor

I går såg jag François Ozons 8 kvinnor. En väldig lekfull film, en klassisk “vem gjorde det”-film, med en twist.
Tror inte jag sett någon film av Ozon som jag inte gillat. 8 kvinnor är inget undantag, och det är den mest lättsamma film som jag sett av honom. Filmen utspelat sig mest i ett stort vardagsrum, och handlingen kretsar kring de 8 kvinnor som finns i husägarens, Marcels:s, liv, döttrar, syskon, personal (Marcels ansikte syns i princip aldrig i filmen, mest hans nacke och rygg som skymtar förbi).
Förlagan är en pjäs med samma titel, och filmen har behållit mycket karaktären av pjäs, med ett tydligt brechtianskt handlag. Skådespelarna spelar sina roller, de är inte sina roller.
Handlingen utspelar sig någon gång på femtiotalet, och då och då brister skådespelarna ut i sång, vilket givetvis förstärker att det vi ser är ett skådespel, inget försök till en realistiskt föreställning. Mycket underhållnade och klart sevärd.