My summer of love

Natalie Press (Mona) och Emily Blunt (Tasmin) spelar huvudrollerna i My Summer of Love, ett brittiskt drama från 2004. Mona bor med sin bror ovanför den bar som han precis har lagt ned, då han har hittat Jesus och ska göra om det till en plats för bön. Mona och Tasmin möt av en händelse, och en stark vänskap växer mellan dem, som utvecklas till ett förhållande. Men allt är inte vad det först verkar.

Speciellt Natalie Press gör en väldigt bra rollpresentation. Den unga flicka som hon spelar känns helt trovärdig, har lite svårare att tro på Emily Blunt, men det är å andra sidan hennes karaktär Tamsin också, så det är kanske inte så underligt.

Känslan av att det hela kommer att spricka finns tidigt, men det förstör inte filmen, och sättet som det till slut är slut på är överraskande, i alla fall för mig.

Filmen baseras på en roman av Helen Cross och filmen är regisserad av Pawel Pawlikowski.

La nuit de la mort!

En ung kvinna, Martine (spelad av Isabelle Goguey) blir uppmuntrad av sin pojkvän att söka jobba på något sorts hem för åldringar. Hon anländer dit en dag för tidigt, och lär känna den kvinna som har samma tjänst som hon ska ha, Nicole. På natten blir Nicole offrad på ett bord i källaren och de boende i hemmet och dess föreståndare dricker blod från kroppen och äter upp inälvorna. Det visar sig att de ska få evigt liv om de är vegetarianer, om de samtidigt den 28:e varannan månad offrar en kvinna och äter upp henne. Martine är givetvis ovetande att Nicole har blivit festmåltid åt de hungriga pensionärerna, men börjar att misstänka att saker inte står rätt till i huset, och med Nicoles försvinnande.

Upplägget kunde mycket väl ha varit en House of Hammers film från sjuttiotalet, men det är en fransk film från 1980. Regissören och manusförfattaren, Raphaël Delpard, regisserade ett antal filmer mellan 1976-1984, men verkar främst haft framgång som skådespelare i teveserier och under senare år som författare av faktaböcker om krig.

Det enda riktigt intressanta i filmen, tycker jag är slutet.

Les anges exterminateurs

Ibland känns det som om producenten av en film har litat lite väl mycket på regissören och dess vision. Att den någonstans borde ha insett att det finns några darlings som borde ha dödats. Om man till exempel stoppar in två fallna änglar och en död mormor i handlingen så bör de ha relevans i filmens historia. I alla fall bör man förstå varför de är där.

En regissör får en vision, han ska göra en film om kvinnors tabun, om orgasm, om att ge sig hän. Han börjar provfilma kvinnor som ska smeka sig själva framför kameran. Och mellan sexscener, som är ganska trista, så fylls filmen av preteniöst prat, som skulle kanske beröra om jag kände för människorna, men det gör jag tyvärr inte. När en av karaktärerna berättar om övergrepp som hon blivit utsatt för sitter jag bara där och rycker på axlarna.

Vet inte riktigt vems tabun som filmen egentligen handlar om, det är regissörens egna fantasier som kvinnorna iscensätter, och det slutar med att alla blir mer eller mindre besatta av regissören, trots, eller kanske på grund av att de bara är intressanta för honom som en duk för hans fantasier. Jag ser inga tabun, jag ser bara en åldrande man som går igång på av titta på unga kvinnor som har sex med sig själva eller med varandra.  

Det går åt helvete med regissören till slut, men om det ska vara någon sensmoral i det så går det mig förbi.

Och mitt alltihopa finns det alltså två fallna änglar som på något sätt ska påverka regissörens liv, hur får jag aldrig grepp om. Och vad hans döda mormor har för roll i filmen fattar jag inte alls, men hon dyker upp i några visioner eller drömmar. Om någon bara ifrågasatt vad de skulle i filmen att göra så hade den kanske blivit intressant.

Atomik Circus - Le retour de James Bataille

Spelplatsen är någon hillbillyhåla, osäker på i vilken världsdel. Vanessa Paradis spelar den musiklaiska rockande dottern till Bosco, byns krögare. Hon blir förälskad i James Bataille, som kommer på besök till byn för att delta i den årliga festivalen festivalen. Den delen av filmen tar kanske tio minuter, och filmen är någorlunda rimlig. Sedan börjar det spåra ur ganska rejält. 

James blir inburad för att förstör krogen när hans stunttrick misslyckas, han lyckas fly från fängelset, och samtidigt så kraschar något ufo i närheten av hålan. Ur ufot kommer flygande monster som har en förkärlek för människohuvuden, som de choppar av av eller krossar med sina tentakler. Och så fortsätter det så där.

Manuset är helt galt och hänger knappast ihop, personerna är märkliga karikatyrer, och ibland vet jag inte om det är menat att vara roligt eller skrämmande. Ett antal lösa trådar dinglar likt monstrens tentakler i slutet av filmen.
På något sätt är filmen underhållande, i sitt eget vansinne, och att monstren kallas för Shub-Niggurath av en man som blivit placerad på jorden från en annan dimension för tjugo år sedan, är roande. Men vad regissörerna och manusförfattarna (och bröderna) Didier Poiraud och Thierry Poiraud ville med sin film, har jag efter att ha sett den, ingen som helst aning om.

American Grindhouse

Dokumentären American Grindhouse försöker omfamna större delen av den biomarknad som fanns utanför den normala Hollywood-kopplade sfären från filmens gryning fram till sjuttiotalet. Det blir lite för mycket, och man kommer aldrig på djupet i någon epok. Många intressanta berättare finns med i filmen, men intrycket av helheten blir tyvärr mycket ytligt - som så många gånger då man försöker få med allt. explotation, gore, porr, blaxpotation, grind, burlesk, sexdokumentärer etc. Hade varit mycket intressantare att se en dokumentär om en specifik epok eller skapare. Eller allra helst kanske ett porträtt av någon av de icke så nogräknade biografägarna...

Rött ljus

I filmen Rött ljus av Cédric Kahn krisar det medelåldersparet Antoine och Hélène. Det är semestertider och de ska åka väg och träffa sina barn som går på internatskola i en annan del av landet. Antoine känner sig inte sedd av Hélène och stärker sig med att dricka. Under bilfärden mot Bordeaux blir stämningen mellan paret allt sämre, och Antoine allt fullare då han då och då i smyg fyller med alkohol. Det slutar med att Hélenè ger sig iväg med tåget när de stannat med bilen vid en bar för att han vill köpa något mer att dricka, medan Antoine försöker hitta henne igen och stöter på en rymling från fängelset.

 Ganska tidigt i filmen så har jag ganska stora antisympatier mot Antoine, men medan filmen går så växer istället sympatierna. Cédric Kahn har lcyakts skapa en film som dels håller uppe spänningen på en thrillernivå, men som också lyckas att skildra personen Antoine på ett bra vis.

8 kvinnor

I går såg jag François Ozons 8 kvinnor. En väldig lekfull film, en klassisk “vem gjorde det”-film, med en twist.
Tror inte jag sett någon film av Ozon som jag inte gillat. 8 kvinnor är inget undantag, och det är den mest lättsamma film som jag sett av honom. Filmen utspelat sig mest i ett stort vardagsrum, och handlingen kretsar kring de 8 kvinnor som finns i husägarens, Marcels:s, liv, döttrar, syskon, personal (Marcels ansikte syns i princip aldrig i filmen, mest hans nacke och rygg som skymtar förbi).
Förlagan är en pjäs med samma titel, och filmen har behållit mycket karaktären av pjäs, med ett tydligt brechtianskt handlag. Skådespelarna spelar sina roller, de är inte sina roller.
Handlingen utspelar sig någon gång på femtiotalet, och då och då brister skådespelarna ut i sång, vilket givetvis förstärker att det vi ser är ett skådespel, inget försök till en realistiskt föreställning. Mycket underhållnade och klart sevärd.