Ibland känns det som om producenten av en film har litat lite väl mycket på regissören och dess vision. Att den någonstans borde ha insett att det finns några darlings som borde ha dödats. Om man till exempel stoppar in två fallna änglar och en död mormor i handlingen så bör de ha relevans i filmens historia. I alla fall bör man förstå varför de är där.
En regissör får en vision, han ska göra en film om kvinnors tabun, om orgasm, om att ge sig hän. Han börjar provfilma kvinnor som ska smeka sig själva framför kameran. Och mellan sexscener, som är ganska trista, så fylls filmen av preteniöst prat, som skulle kanske beröra om jag kände för människorna, men det gör jag tyvärr inte. När en av karaktärerna berättar om övergrepp som hon blivit utsatt för sitter jag bara där och rycker på axlarna.
Vet inte riktigt vems tabun som filmen egentligen handlar om, det är regissörens egna fantasier som kvinnorna iscensätter, och det slutar med att alla blir mer eller mindre besatta av regissören, trots, eller kanske på grund av att de bara är intressanta för honom som en duk för hans fantasier. Jag ser inga tabun, jag ser bara en åldrande man som går igång på av titta på unga kvinnor som har sex med sig själva eller med varandra.
Det går åt helvete med regissören till slut, men om det ska vara någon sensmoral i det så går det mig förbi.
Och mitt alltihopa finns det alltså två fallna änglar som på något sätt ska påverka regissörens liv, hur får jag aldrig grepp om. Och vad hans döda mormor har för roll i filmen fattar jag inte alls, men hon dyker upp i några visioner eller drömmar. Om någon bara ifrågasatt vad de skulle i filmen att göra så hade den kanske blivit intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar