La nuit de la mort!

En ung kvinna, Martine (spelad av Isabelle Goguey) blir uppmuntrad av sin pojkvän att söka jobba på något sorts hem för åldringar. Hon anländer dit en dag för tidigt, och lär känna den kvinna som har samma tjänst som hon ska ha, Nicole. På natten blir Nicole offrad på ett bord i källaren och de boende i hemmet och dess föreståndare dricker blod från kroppen och äter upp inälvorna. Det visar sig att de ska få evigt liv om de är vegetarianer, om de samtidigt den 28:e varannan månad offrar en kvinna och äter upp henne. Martine är givetvis ovetande att Nicole har blivit festmåltid åt de hungriga pensionärerna, men börjar att misstänka att saker inte står rätt till i huset, och med Nicoles försvinnande.

Upplägget kunde mycket väl ha varit en House of Hammers film från sjuttiotalet, men det är en fransk film från 1980. Regissören och manusförfattaren, Raphaël Delpard, regisserade ett antal filmer mellan 1976-1984, men verkar främst haft framgång som skådespelare i teveserier och under senare år som författare av faktaböcker om krig.

Det enda riktigt intressanta i filmen, tycker jag är slutet.

Atomik Circus - Le retour de James Bataille

Spelplatsen är någon hillbillyhåla, osäker på i vilken världsdel. Vanessa Paradis spelar den musiklaiska rockande dottern till Bosco, byns krögare. Hon blir förälskad i James Bataille, som kommer på besök till byn för att delta i den årliga festivalen festivalen. Den delen av filmen tar kanske tio minuter, och filmen är någorlunda rimlig. Sedan börjar det spåra ur ganska rejält. 

James blir inburad för att förstör krogen när hans stunttrick misslyckas, han lyckas fly från fängelset, och samtidigt så kraschar något ufo i närheten av hålan. Ur ufot kommer flygande monster som har en förkärlek för människohuvuden, som de choppar av av eller krossar med sina tentakler. Och så fortsätter det så där.

Manuset är helt galt och hänger knappast ihop, personerna är märkliga karikatyrer, och ibland vet jag inte om det är menat att vara roligt eller skrämmande. Ett antal lösa trådar dinglar likt monstrens tentakler i slutet av filmen.
På något sätt är filmen underhållande, i sitt eget vansinne, och att monstren kallas för Shub-Niggurath av en man som blivit placerad på jorden från en annan dimension för tjugo år sedan, är roande. Men vad regissörerna och manusförfattarna (och bröderna) Didier Poiraud och Thierry Poiraud ville med sin film, har jag efter att ha sett den, ingen som helst aning om.