Är mattematiken överskattad?

Läser Jonas Thentes krönika i dagens DN, om att svenska skolbarn har blivit sämre på mattematik än många andra länder, och att det kanske inte alls är något att egentligen är något att oroa sig för, att det kanske egentligen inte finns så mycket framtid i just mattematiken, men också det mycket mer väsentligare, att det vi kanske egentligen borde verkligen oroa oss över är att läsandet minskar bland skolbarnen. Och att det är där man bör lägga krutet. Vad händer om man inte kan skilja på en ledare och en annons? Vad händer om vi slutar ta till oss andra människor berättelser, uppdiktade och sanna?

Mitt universitet har varit ordens värld, det var böckerna, tidskrifterna, fanzinen som fick mig drömma, som fick mig vilja jobba med saker som jag egentligen "inte kunde". Det är på grund av läsandet som jag har haft så skilda jobb som programmerare, journalist och lärare. Det var inte tack vare mattematiken som jag blev programmerare, det var snarare intresset för att själv sprida det jag skrev via webben som gjorde att jag lärde mig.

Jag försöker alltid uppmuntra mina barn att läsa. När vi läser om andra människor, påhittade och existerande så är jag övertygad om att vi själva växer som människor, vi får andras berättelser till oss på ett sådant sätt som vi inte får genom TV eller film. Berättelserna växer i våra huvuden. Orden befriar oss. Som min elvaåriga dotter berättade, hon börjar tycka att det är störande med illustrationer i böcker - illustrationerna stör hennes bild av hur de människor (och hästar...) som hon läser om ser ut och är. De växer i hennes huvud, och blir hennes alldeles egna.

Det jag tror att vi alla behöver är möjligheter och verktyg för att utvecklas och växa, för att vi i framtiden ska bidra tillbaka till samhället. Kanske är det så att fler mattetimmar inte är lösningen. Kanske det istället är en extra satsning på läsandet - det som är lite svårare att mäta och visa i tabeller att skolbarn är bra eller dåliga på.