Det nationalistiska spöket går genom vänstern

Det finns ett nationalistisk antydan inom vänstern som jag finner obehaglig. Den återkommer då och då i olika former, den vanligaste är nog i form av EU-medlemskapet.

Jag är i grunden frihetlig socialist, och jag ser inte att nationalstaten på något sätt är slutstationen, utan bara ett förvirrat historiskt avsteg som blandar ihop ren egoism och kapitalism med vad som egentligen är bäst för oss alla gemensamt. EU skulle mycket väl kunna bli ett mycket bra instrument för att börja bryta ned de nationella identiteterna, men bland annat vänsterns motstånd mot hela EU-projektet gör att det blir svårare att jobba på med det.

Om vi istället för att driva frågan om utträde skulle driva frågor om ökad internationell samverkan inom EU kanske vi i alla fall skulle komma några myrsteg längre bort från den extremt föråldrade och ruttnande nationalstaten. Vi är en liten röst i kanten av Europa, men om vi väljer att fokusera på att den rösten inte alls ska höras, så kan vi inte göra någon skillnad alls.

Många inom vänstern bygger murar, när det är broar som vi egentligen borde ägna oss åt. Inom EU och utanför. Utanför är minst lika viktigt, och här görs det en hel del redan - men vi skulle kunna göra mer med EU än vad vi kan göra som enskild nation. Och det är bra att vi jobbar för att öppna upp Europas gränser, inte stänga dem. Vi har inte råd att stänga folk ute. Det gäller både humanism eller ekonomi.

De ekonomiska problem som finns inom EU är ju mångt och mycket problem skapade av nationalism, värnandet om det egna landet, eller den egna plånboken. Nationell egoism. Det är sådant som vi borde arbeta mot. Men ett sådant arbete blir inte trovärdigt om man egentligen inte vill vara med alls, utan sitta uppe i norden i tron att världen inte är så globaliserad som den är.

Det nationalistiska spöket kommer åter då det gäller Afghanistan-frågan. Flera inom vänstern driver en ganska ensidig "Svenska soldater ut ur Afghanistan". Jag förstår inte den ståndpunkten riktigt. Det som vi borde driva på i så fall är ju att alla utländska soldater ska lämna Afghanistan, inte bara de "de svenska gossarna och töserna". Och vi måste också fråga oss - varför är vi där till att börja med? Uppdraget är något otydligt formulerat, men det är det också för övriga länderna som är inblandade. Det är ingen svensk angelägenhet, det är en internationell, och vi bör behandla den som en sådan.

Den svenska närvaron i det forna Jugoslavien gjorde skillnad, det är jag övertygad om, det kan den göra i Afghanistan också.

Många från vänstern kan ironisera och återkomma till att det minsann var USA som från början skapade problemen i Afghanistan (och så enkelt är det ju inte, som så mycket annat kan vi inte bara skylla på USA, vi sitter i samma båt, som vi dessutom har hjälpt till att bygga). Att skylla på USA löser inte problemen för folket i Afghanistan. Det hjälper inte deras demokratibygge. Jag tycker inte vi bör driva frågan om att lämna landet, vi bör driva frågan om hur vi tycker att man bäst löser problemen där ihop med det afghanska folket och det internationella samfundet. Vi är en del av problemet. Och vårt uppdrag i det landet borde vara tydligt. Hur ska det formuleras?

Jag kritisk till mycket inom vänstern, och jag tycker att vi ibland fastnar i en nostalgi som är rent obehaglig. Nationalstaten är en sådan nostalgi. Nostalgi hör hemma på museum, och det nationalistiska spöket bör förvaras i en väl låst glasmonter. Synligt för alla, men bakom låsta dörrar.