På kultursidorna i flera av de stora dags och kvällstidningarna har det under en tid pågått en debatt som bland annat har handlat om klasshat, och i sin förlängning, klasskamp.
Jag ser inte att det finns några som helst politiska lösningar varken i klasshat eller klasskamp. Hatet som politisk medel verkar vara otroligt korkat och primitivt. Vad finns den politiska analysen i det primitiva hatet? Och är inte hatet närbesläktat med avundsjukan om vi sätter det i en politisk kontext? Och hur kan avundsjuka i så fall utveckla samhället om just en sådan negativ utgångspunkt är starten?
Det finns begrepp inom vänstern som jag har mycket svårt för, som det här med klasskamp. Vad betyder det i dag, och vad är syftet? Klasskampen hade en plats i historien, då det på många platser handlade om att ta till vapen och nävarna för att genomföra en politik som skulle vara rättvisare flera. Det tycker jag är ett naivt sätt att föra politik på i dag (frågan är om det inte var naivt från början också, har inte de länder där man aldrig gick till väpnad kamp mot makten i dag en mer utvecklad demokrati?).
Vissa inom vänstern anser fortfarande att nävarnas kraft är det som ska göra skillnad. Det finns en våldsromantik och en manschauvinism inom olika delar av vänstern som är rent obehaglig. Jag har till och med blivit hotad av en annan vänsterpartist med just nävarna när han tyckte att jag uttryckte felaktiga åsikter.
Trots att jag varit i flera debatter med Sverigedemokrater genom åren så är det ingen av dem som har hotat mig fysiskt, eller någon annan närvarande med våld. Dock har jag varit med om motdemonstranter, representanter från vänstern som har gjort det mot sina politiska motståndare. Det är problematiskt. Vad driver man för politik när människor som anser att våld är den bästa lösningen dras till de politiska idéerna?
Kamp kan vara en positiv känsla, men i ordet klasskamp så tycker jag att det just i den sammansättningen fått en alltmer negativ klang. Det handlar allt ofta om rent klasshat. Och i det ser jag inga lösningar, inget lyssnande, bara debatter på sandlådenivå, som aldrig kommer någonstans. Finns det någon politisk debatt som har utgått ifrån klasshat som har gett något på riktigt?
Jag tror på en solidarisk politik, jag tror på att inkludera människor, ovasett bakgrund och sammanhang, och jag tror på lösningar som är långvariga. Det har jag nog gemensamt med de mesta som arbetar politiskt. Vi har bara olika sätt att se på hur detta ska praktiseras. Men de som lyfter nävarna och hotar sina motståndare, de har jag ingen respekt för. Och det gör mig illa att se att det finns mängder av dem inom vänstern. Kanske är det för att vänsterns politik på en del punkter är omodern, och att vi då drar till oss människor som står för gammaldags lösningar, våld istället för att lyssna och samtala. Det finns nog mycket att arbeta med.
3 kommentarer:
Jag ser lite annorlunda på hat. Jag tänker att den känsla vi kallar för "hat" är något som signalerar till oss att någonting hemskt och orättvist föregår, att vi själva eller andra vi bryr oss om blir utsatta för kränkningar och övergrepp av något slag.
Liksom känslan "kärlek" signalerar att någonting är vackert, fint, gott, värt att värna och bry sig om. Hat och kärlek är alltså inte motsatser. Hat känner vi mot det som skadar det vi älskar. De bådas motsats är likgiltigheten, att inte bry sig om att hemskheter pågår runt omkring oss.
Jag tror många orättvist ger känslan hat skulden för massa onda gärningar. Men det tror jag är fel. Känslor är bara en naturliga reaktion på upplevelser. Att förtrycka känslor tror jag är skadligt för ens personlighet och kan leda till destruktiva beteenden.
Onda gärningar tror jag snarare man ska skylla på falska och onda idéer. Inte på hatet som gör oss varse om att något orätt pågår, utan idéer som ex. säger att det beror på alla dessa invandrare som vill oss illa och därför borde skadas.
Känslan hat sporrar en till handling. Men vilken handling mot att avlägsna det onda. Men exakt vad som är det ondas grund och vad man bör göra åt det onda är upp till förnuftet att avgöra. Och i kombination med sanna och goda idéer så är hatet en positiv kraft som leder oss till att på ett korrekt och rättvist sätt avlägsna det ondas verkliga grunder i ex. klassförtryck så att vi kan känna ännu mer kärlek.
Men i kombination med onda och falska idéer så kan hatet såklart leda väldigt fel. Men så kan även likgiltigheten. Ja, faktiskt även kärleken. Vad jag vill hävda är hur som helst att det inte är själva känslorna vi ska fördöma och att det faktiskt kan vara väldigt farligt att göra så (psykiska förträngningar och blockeringar är skadliga för vårt välbefinnande).
Angående klasskamp så tycker jag inte alls att det är passé. Det finns de facto klasser och de har de facto antagonistiska intressen och står mot varandra som överordnade och underordnade, utsugare och utsugna. Så är det ju rent objektivt.
Och då är kamp rätt, eftersom det är enad sättet att ta sig ur denna relation. Målet måste vara demokrati och alla människors lika värde. Klassamhället är det absolut största hindret för detta och därför måste klassamhället avlägsnas och det kan inte avlägsnas genom övertalning utan blott genom kamp. Och det är inget fel med det, bara så saker funkar.
Självklart innebär inte det att vi ska bli några aggressiva barbarer som vill slåss och skada folk. Det en väldigt liberal syn på den kämpande massan, som i realiteten alltid varit de mest hederliga, disciplinerade och rättfärdiga människorna.
Väl skrivet Mikke!
Samir, kommentaren om att bry sig om sådant som är fel har poänger, men att bry sig om sådant som är fel är inte "hat".
I din andra kommentar är du däremot helt ute och cyklar.
Skicka en kommentar