Följande text publicerades i tidningen Sörmlands Nyheter på webben i somras, den togs bort därifrån efter sex dagar då "någon" känt sig utpekad och anmält tidningen (om det kan ni bland annat läsa här) Andra tidningar har efter det tryckt texten i mer eller mindre bearbetad form, bland annat tidningen ETC. Det här originaltexten.
Ibland så vet jag att jag borde ha sagt något, sagt emot en dumhet istället för att vara tyst, men ibland så lyckas jag inte med det, jag blir helt förstummad, chockad av mänsklig dumhet. Oftast manlig dumhet. Just i det här fallet så skämdes jag mycket efteråt att jag inte sagt något, sagt något emot.
Ibland så vet jag att jag borde ha sagt något, sagt emot en dumhet istället för att vara tyst, men ibland så lyckas jag inte med det, jag blir helt förstummad, chockad av mänsklig dumhet. Oftast manlig dumhet. Just i det här fallet så skämdes jag mycket efteråt att jag inte sagt något, sagt något emot.
Det var fest för sonens klass, han går i trean och ska börja i fyran, det närmade sig slutet på festen, och några av de föräldrar som hade hjälpt till stod och pratade. Det var en trevlig försommarkväll. Terminen närmade sig sitt slut. Där stod vi, fyra män och pratade om ditt och datt. Då säger en av männen, 'ja på äldsta dottern har det börjat puta ut och det har börjat komma hår lite överallt'. Hans äldsta dotter går i fyran. Jag blir generad, vet inte riktigt vad jag ska säga. Samtalsämnet känns malplacerat. De andra männen skrockar lite förnöjt. Skrockar? Ja, skrockar.
Mannen fortsätter, tycker väl att skrockandet från de två andra och min tystnad är ett godkännande för att han ska kunna fortsätta. 'Och det är ju likadant med de flesta andra tjejerna i klassen, ser fram emot att ha poolparty om något år så att man får kolla in dem ordentligt'. Står han och säger. Där, på försommarkvällen, där våra yngsta dansar till Sean Banan och vräker i sig popcorn. Jag chockas, på riktigt. Hans dotters klass är den samma som min dotters. De i klassen är mellan elva och tolv år. Och han står och säger att han vill kolla in dem när de har poolparty, om något år. De andra två männen skrockar igen. Lite högre den här gången. Någon av dem säger något i stil 'ja fy fan, det är grejer det, inget hänger där inte'. Och mannen som berättat om poolpartyt avslutar med 'vad jag älskar att bli gubbsjuk'. Skrockandet igen. Någon av de andra männen börjar prata om att han brukar hänga med på något av barnens orienteringsträning och kolla in brudar. Jag vet inte om han pratar om vuxna kvinnor eller om unga tjejer. Jag går därifrån.
Min hjärna är vid det här laget kokt. Någonstans inom mig börjar det bubbla, ett raseri. Jag biter mig i tungan, knyter mina nävar. Jag vill inte smutsa ned sonens klassfest med det här. Jag vill inte förstöra den här kvällen. För om jag öppnar munnen så kommer jag att göra det. Jag kommer ångra mig flera gånger redan samma kväll att jag inte sa något. Att han pratade om min elvaåriga dotter och hennes jämnåriga kvinnliga klasskamrater, och sin egen dotter, som sexobjekt. Jag vet inte ens om den här pappan hade någon pool, eller om det också var en fantasi. Men jag fick en insyn i hans huvud som jag inte ville ha.
Samtidigt. Det är detta samhälle vi lever i. Där det är godkänt av delar av den manliga gemenskapen att behandla små flickor på det viset. Loilita är inte bara en slumpartad berättelse, den blev till för att den typen av man existerar. Det finns inte bara män som hatar kvinnor, det finns även män som älskar småflickor.
Det är inte första gången jag hör män i grupp stå och prata om småflickor på det viset. Jag blev påmind om det i dag. Jag var i Stockholm och tog en kaffe vid Björns trädgård. Där var ett gäng sommar-arbetande tjejer, kanske var de 16 år, och som höll på att plocka skräp i parken. Nära mig stor några poliser och pratade i solen. De hade lagt ifrån sig sina Segways på marken, de äter glass och kollar in tjejerna. Båda verkar närma sig femtioårsåldern. De pratar om flickorna om vad de skulle vilja göra med dem. Poliser mitt på ljusa dagen, om omyndiga flickor. Just det, jag glömmer en detalj, de var män. Liksom han var man som berättade om poolpartyt som han såg fram emot. Den här gången sa jag vad jag tyckte. Det var kanske lättare, mindre personligt när det inte handlade om min dotter, men personligt på ett annat plan. Jag liksom poliserna, är man.
När jag anmärkte att jag tyckte att det var olämpligt av poliserna att stå och spana in småflickor, såg de på mig som att jag var dum i huvudet. Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tror att den ena av dem började att fingra på sin batong. Det räckte för mig i alla fall. Jag gick därifrån. Jag blev påmind om den där försommarkvällen som den där pappan öppnade munnen och kräktes ut sitt begär efter småflickor. Jag önskar fortfarande att jag sagt något där och då. Och jag skäms för att jag inte gjorde det. Nästa gång är jag inte tyst. För tystnaden kommer inte att hjälpa någon.
1 kommentar:
tyvärr är det väl så det ser ut hos många sk medelålders män...bakom kulisserna...anne skåner
Skicka en kommentar